Vi har blivit ihärdigt tipsade om den här restaurangen som ska vara något alldeles extra. Kocken och restauratören Bo Bech som driver Geist har ett förflutet på flera michelinstjärnade restauranger och dessutom på Petri Pumpa i Lund, han är alltså namnkunnig person som bland annat varit programledare för den danska varianten av Kniven mot strupen. På hemsidan finns gott om ambitioner: Geist är sinnestillstånd, kärlekshistoria och för alla och vi gillar ju konceptställen så det här är säkert något för oss, tänker vi och bokar bord (ett måste, verkar det som, även en måndag).
Det vill säga, vi tror att vi bokar bord. På plats i de stramt inredda lokalerna möts vi av en leende hovmästare som anvisar oss plats i vad vi först tror är baren men som visar sig vara första parkett framför köket som tidsenligt är helt öppet. Och kliniskt fritt från kladd, spill och höjda röster - fascinerande att se. Helt klart kul ställe att sitta och äta på även om den i sällskapet som har ryggproblem har det litet jobbigt på barstolen efter någon timme. Nåja, vi hade säkert fått byta till ett bord inne i restaurangen om vi sagt till och nu gjorde vi inte det så vi får väl skylla oss själva.
Menyn är inte egentligen uppdelad i för-, huvud och efterrättssektion, snarare i litet lättare rätter, mer mat och så litet sötare mat, blir vi instruerade av en leende servitris. Ok - men i praktiken, upptäcker vi, är det samma sak och vi inleder alltså lätt, går vidare till mer och avslutar med sött, så konventionella är vi.
Beskrivningen av rätterna är ett par-tre nyckelord och bara på danska så här inleds en spännande upptäcksresa särskilt för oss som är rätt dåliga på danska, men servitrisen förklarar tillmötesgående.
Kammuslinger...salat visar sig vara grillad (?) sallad och två fantastiskt goda kammusslor, trevligt och mycket intressant.
Rustik kalvlevertartar...tun...hindbær är alltså en grov tartar med frystorkade (?) hallon och ja, vad nu tun är blir vi mycket osäkra på men vi stannar för tonfisk. Gott, intressant och diskret, får man väl sammanfatta det med. Hallon och kalv är en intressant kombination och gott ihop, jodå.
Sursøde majrover...ingefaer...fjordrejer är en annan diskret och på den vita tallriken nästan osynlig liten rätt där råa fjordräkor gömmer sig under tunna skivor av majrova med litet, litet ingefärssmak. Intressant kombination det också.
En sak är säker: Man blir inte mätt i magen av det där, även om man blir kungligt underhållen både av maten och så köket förstås. Man sitter hela tiden och gissar vad som tillagas och imponeras av disciplinen och farten. Det kalla köket som finns till vänster om oss är särskilt rappt och exakt och när det mals peppar eller hyvlas choklad över rätter kommer där vips fram en liten pensel som sopar bort alla vilsekomna korn eller flagor på tallriken.
Vi behöver mer mat och beställer in Pattegris...grov kartoffelmos...saltet smör för det verkar gott och rejält. Det är riktigt, riktigt mör spädgris som påminner om konserverad tonfisk i konsistensen. Över den rikligt med sifonerat smör - det var ett tag sedan vi stötte på sifonerade saker men här är alltså ett exempel på att traditionen lever - och under potatis, tja, puré kan vi väl kalla det. Vi hade väntat oss grovt kartoffelmos och blir här faktiskt litet besvikna på den visserligen välsmakande men litet sega och släta purén. Vi blir rekommenderade en trevlig fransk Pinot noir till grisen och den träffar helt rätt.
Oksehale...løg...blomsterkrasse är nog oxsvans med grillad salladslök och krasse. Otroligt mört och välsmakande kött, igen, fantastiskt gott och fungerar utmärkt till grönsakerna med grillbeska.
Kylling...persille....peberod - här blir vi oroliga för att någon har tappat bort halva rätten men det är tydligen så här den ska se ut. Späd palsternacka, tror vi möjligen att grönsakerna kan vara. Puréer igen, ren persiljepuré är superintressant smak men rätt så påträngande - pepparrotspurén känns mer konventionell. Kyckligen är litet, litet i underkan tillagad för vår smak - inte direkt rå, men en minut till hade inte gjort något.
En annan rätt som är litet på gränsen till vad vi tycker är färdiglagat är Kalvbrissel...kantareller...sommertrøffler, där brässen faktiskt är röd i kärnan. Ett annat bekymmer är att de verkligen utsökta kantarellerna slår ihjäl smaken av brässen fullständigt - man får fokusera på konsistensen och det kanske är meningen. Men kantarellerna är verkligen goda, det ska vi understryka.
Vi är faktiskt rätt så mätta men nu ska vi ha efterrätt, det ska vi. Framförallt ska vi ha 2009 års dessert, nämligen Vanille...sorte oliver... engelsk lakrids. Och ojojoj vilken fullträff att kombinera oliver och vanilj! Fantastiskt gott - ovanpå glassen något knäckigt som kanske kan vara maräng eller...ja, vi vet inte vad men den här efterrätten, den...!
Men, faktiskt - vi tycker att Mælkechokolade...daggammelt bröd är ännu godare och det vill alltså inte säga litet. Ett flan av krispiga, knapriga och helt osötade rågbrödssmulor ovanpå tjock, fast grädde och med mjölkchoklad rivet över. Osannolikt gott - och då känns det nästan som att servitrisen vill avråda oss från den här beställningen. Det var ju tur att vi framhärdade! Fantastiskt.
Sist men inte minst Bananolivenoliesorbet...bagt hvidtchokolade där banan som sorbet är mycket gott till smulor av vad som väl är bland annat bakad vit choklad då. Mums!
Det är nog så här, känner vi, att desserterna är Geists absoluta forte, i alla fall just nu. Vi vill att Geist ska öppna ett konditori och bara fortsätta och fortsätta göra så här goda och intressanta desserter. Som sagt, det kalla köket kan sina saker!
Annat observerat på Geist:
- I det kalla köket arbetar bara kvinnor. I det varma köket bara män.
- Alla servitriser, och hovmästaren, ser ut att vara i gymnasieåldern och är klädda i vita t-shirts och Acne-jeans. De ler - på slutet får vi en ny servitris som inte ler hela tiden och då tycker vi nästan att hon är litet barsk. Alla är otroligt proffsiga och personliga på ett liksom bekvämt sätt.
- Toaletterna finns en trappa ned vid vinkällaren. Där all allt målat i svart och grått. En av oss tycker att det är litet spooky där nere och kommer plötsligt på varför - toaletterna är ljudsatta, alltså, det finns inbyggda högtalare i väggarna som spelar upp regn- och åskmullerljud. Koncept, som sagt.
Ja, de var Geist det. Sammanfattningsvis intressant men det går inte riktigt, riktigt i mål med huvudrätterna och nog inte med förrätterna heller.
Men nu ska vi byta perspektiv: För vi måste påpeka att det är fullt möjligt att sätta sig i Nyhavn ett stenkast bort och för ungefär lika mycket pengar få sig serverad en slafsig spaghetti bolognese med banana split till efterrätt. Och det är ju vad de flesta Köpenhamnsturister gör, väljer mat utan ambition eller omtanke eller ens tanke och betalar för det också. Och det är bara dumt när man har Geist i grannskapet.
Alltså: Med tanke på läget, upplevelsen, ambitionen och maten är Geist otroligt prisvärt. Otroligt. Om man inte har bord på Noma (och hur sannolikt är det) är det tveklöst hit man ska gå för middag när man besöker Köpenhamn.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar